Joel Edlunds

Jag tycker inte att jag är pervers som ritar så mycket nakna tjejer som jag gör. Folk brukar glo över min axel och säga typ: “-Vad ritar du för nåt grabben?”. Först måste jag ju tillrättavisa dem genom att fräsa genom tänderna: “-TECKNAR! Inte ritar… barn ritar.” Sen säger dom: “-Oooh… hehehe, najs! Najsiga rattar på den där du… lite små bara, om du hajar, hehehe! Kan du komma hem till mig och måla en fitta på min vägg?” Varpå jag ler och säger nej. Jag är besatt av människokroppar. Periodvis är det killar, periodvis är det tjejer. Men tjejer är lite roligare att rita… teckna. Och jag är nog rätt pervers.

När man jobbar så nära varandra som jag och Robert gör är konflikter oundvikliga. För det mesta håller vi ju sams och är toleranta mot varandras egenheter, men ibland rinner bägaren över och, som amerikanerna brukar säga, “bajs träffar fläkten”.

Precis som så många andra svenskar tror Robert att Gainomax är nyckeln till en vältränad kropp. Eller åtminstone en del av nyckeln. Därför trimmar han sin byggarprocess med muskel-cola och muskel-kakor för att bibehålla den där bulkiga monsterfysiken som han är känd för.

I vanliga fall hade jag nog inte lagt upp den här, men nu när jag ändå är igång och teckar så kan jag lika gärna uppdatera så ofta som möjligt. Jag vill ju gärna få tillbaka mina tre läsare som svek när jag slutade blogga.

Jag blev ombedd att rita en “cartoonig, röd drake med typ palestinasjal”. Dvs nån slags aktivistdrake. Det spårade ju tyvärr ut lite, men det är ändå helt normalt.
 

“- Jag strök omkring i stans horkvarter för att hitta lite sällskap för kvällen… men det var bara skräcködlor ute, så jag åkte hem.”

Fylld anka!!!

Parafras på den berömda målningen “Venus födelse” av William-Adolphe Bouguereau.

Lite historik: Venus är inom den romerska mytologin betraktad som kroppsodörernas gudinna. Hon representerar alla olika typer av stanker och framför allt då svettlukten ur själva armhålan. I likhet med dagens kvinnor, så var dåtidens romerska damer måna om att dofta gott och bevara en god hygien, men bristen på moderna intimvårdsprodukter gjorde det väldigt svårt att upprätthålla en fräsch kroppslukt under en hel dag. Klimatet på den tiden var dessutom betydligt fuktigare och temperaturen höll sig omkring 70 grader celsius under hela året, så vem som helst förstår ju att det var omöjligt att inte börja lukta.

William-Adolphe Bouguereau ville belysa detta genom att porträttera Venus med ansiktet begravt i sin egen armhåla. Detta skulle, enligt Bouguereau, frigöra kvinnans syn på sin egen kroppslukt och skapa en allmän acceptans mot den moderna, stinkande kvinnan.

Detta fick ingen som helst genomslagskraft, men tavlan blev jättefin!

Att fantisera ihop en historia om vad Robert gör på sin semester var mer roligt än svårt. Något betydligt svårare är att acceptera den verkliga sanningen om vad Ryd gör under sin ledighet. Nog för att han till vardags är en ond liten dvärg, men när han ges möjligheten att stänga in sig i hemmets lugna vrå i ett par veckor träder en figur fram som får varmkorvar att spricka av skräck.

Empatiskt bedövad och flugsvampstokig av kemikalier från den kolsvarta tonervätskan som han häller i sig, sitter han i bara kalsongerna på golvet i sin lägenhet bakom neddragna persienner och sliter huvudet av kaniner. Ryd avskyr kaniner. Meningslösheten i ett djur vars enda uppgift i världen är att gnaga sönder sladdar och darra av rädsla provocerar honom så enormt att han inte kan motstå att ta livet av dem. Men vem kan egentligen klandra honom?

Ryd hostar plötsligt till och en svart klump flyger ut ur hans mun och landar på golvet. En klump av ren ondska. Eller toner.

Bara för att serien har haft ett uppehåll, så betyder det inte att själva vaktmästeriet har varit mindre aktivt. Robert, Praon, Ryd och jag har kört på precis som vanligt i samma rutiner. Robert har varit liten och skäggig, Praon har varit stökig och skrikig, Ryd har varit liten, tjock och elak och själv har jag varit blondare, större och mer fantastisk än någonsin.

För tillfället ligger en sömnig, kompakt matta av stillhet över hela vaktmästeriet. Robert och Ryd är på semester, så det är jag och Praon som har fått styra och ställa. Det händer inte mycket, men “är man två kan man alltid få tiden att gå”, som Robert sarkastiskt brukar mumla ur sitt skägg.

Man saknar den lille gynnaren när han är borta. Jag har inte hört ett pip från honom på snart fyra veckor. Dom små hariga stegen, lukten av svavel och gainomax, hans kakspröda stämma… allt detta saknar man när han är borta.

Jag vet ju som sagt inte alls vad han sysslar med, men i min fantasi så står han på en solig strand i surfar-shorts och solglasögon omsvärmad av 19-åriga bikinimodeller och är så extremt till sig att badtofflorna nästan vibrerar av från hans små fötter.

Glad sommar, Robert!

Jag blir bara glad när jag tänker tillbaka på den gångna helgen. Om man bortser från att jag blev sjuk på kuppen, så var det nästan en perfekt helg. Jag får väl skylla mig själv, men det var det fan värt. Fredagnatten avslutades på långholmen med min storebror och två nya bekanta. Ett plötsligt infall från min brors spritt språngande galna hjärna resulterade i en taxiresa till bryggan på långholmen och kort därefter en spritt språngande naken bror. Min bror är naken på ungefär samma obekymrade, lätt saliga vis, som en treåring. Vi behövde ved och som den “Nakna Ninjan” gav han sig upp bland bostadshusen, endast iklädd sina skor, för att “ninja lite ved” till en brasa. Efter en stunds pulande stod han där i skenet av elden och frågade med en lyckligt generad min varför ingen annan än han var naken. Vi bara skrattade och hoppade i vattnet.

Något jag inte visste innan den här sommaren är att:

1. pengarna tar slut jättefort om man dricker jättemycket öl (jo det visste jag, men inte att det gick såhär fort)

2. fiskar, i synnerhet mörtar, är enligt uppgift extremt lömska. Dom är så lömska att dom angriper folks hälsenor när man badar. Jag kan dock inte styrka påstående på något sätt, för jag har inte upplevt detta vidriga fenomen själv. Kanske är inte Stockholms-fiskarna lika lömska som fiskarna i resten av landet. Hur som helst så känner jag att jag måste utfärda en varning för risken att bli handikappad när man tar sig ett spontant sommarnatts-dopp.